Mina föräldrar firade 40-årsjubileum häromdagen! Helt galet länge, men så sitter de också ihop fullständigt. Den ena är otänkbar utan den andra, något som jag alltid har avundats men samtidigt blivit avskräckt av. Att leva med någon man knappt kan andas utan.. bokstavligen alltså. Inte som en romatisk liknelse as in älskar så jävla mycket att man vill vara ihop hela livet, utan på riktigt.. inte fungera som människa ifall den andra inte finns där.
40 år.
Mamma hade rymt ner till Stockholm från lilla norrländska Ånäset som femtonåring och hamnade på min pappas femtonårsfest. Natten spenderades i farmors lägenhet på Åsögatan och från dess har de varit ett par. Verkligen genom eld och vatten, två eviga tonårssjälar som hållit ihop mot alla odds och som ridit ut stormar värre än Gudrun.
"Man ger bara inte upp" brukar mamma. Säkert en bra uppmaning för många idag som packar sina väskor så fort den initiala förälskelsen lagt sig. Men också rätt destruktiv ifall det betyder att man behöver kämpa för mycket. Det har jag alltid tyckt att de har gjort.
Men så ser jag
dem stå tätt intill varandra på mitt bröllop och dansa tryckare tillsammans. 40 år - och fortfarande så strålar det av kärlek i bådas ögon när de ser på varandra. Fortfarande så håller de varandra i handen när de är ute och promenerar, och fortfarande så blir mamma en decimeter längre av pappas komplimanger.
Det är väldigt få förunnat att ha det så.. grattis!