Rödluvans mormor

Vad fan.. min moster och mormor har tydligen flipprat ordentligt över att jag bara bjudit in dem, men inte mina kusiner (som jag för fan inte ens känner!) till bröllopet. De vågar inte säga något till mig men håller på och bitchar om det till mamma. Om hur taskig jag är. Osläktig.

Mamma försvarar mig med "men vaddå.. ska de bjuda in någon hon inte sett på femton år och aldrig någonsin haft en relation till?" Men jo, det ska vi tydligen. Well, mormor kan köra upp inbjudan i sitt skenreligiösa självgoda arsle!

"Osläktig"? Skojar hon? Jag blir helt jävla galen och känner hur år av frustration väller upp. Vilken släkt? En mormor som JAG ringt till varje gång vi någonsin talat i telefon, en som jag skickar småpresenter till året runt medans hon väljer att utesluta mig varje jul när hon skickar julklappar de andra barnbarn (för Gud förbjude.. jag har ju kontakt med morfar (läs: djävulen) som lämnade henne en gång i tiden för en annan kvinna). Samma morfar som hon vigt sitt liv åt att baktala och hålla borta från sina egna barn. Vem fan är hon att kalla mig osläktig? Den familjekära mormodern som såg på när sina släktingar halvt slog ihjäl mamma för att hon kissat på sig som liten, eller tvingade henne äta tvål när hon svurit. Den goda kristna mormodern som valde att blunda och be när hennes manliga släktningen förgrep sig på flickbarnen i släkten i stället för att stoppa det.
Jävla häxa! Nu är grejen den att alla i släkten trippar på tå för denna gamla dam och har hundra taskiga ursäkter för varför de gör det. I morgon ska jag dock sluta trippa och ta det där samtalet som ingen annan vågar. Hjärtattacksamtalet.