Tillåt mig generalisera

Precis när jag skulle gå in till tunnelbanespärren i morse så tar vinden tag i mitt busskort, sliter det ur handen på mig och suger ner det under ett entrégaller. När jag efter lite tjat lyckas få ut spärrvakten ur sitt lilla bås för att försöka hjälpa mig fiska upp kortet igen så är det med tunga suckar och stönar.
- Hur ska jag kunna få upp det där? klagade han.
- Och varför frågar du Mig om hjälp.. jag orkar inte lyfta det där.
- För att du jobbar här? säger jag till den blonda mannen samtidigt som jag istället själv försöker lirka upp det tunga stålgallret. Mannen tittar på och suckar uppgivet. Det är då Han dyker upp bakom mig. Räddaren i nöden, som snabbt lyfter upp gallret och får ut busskortet.

Nu undrar jag: varför är räddaren i nöden alltid invandrare?

Varför är det en utlänning som ställer sig upp till mitt försvar när jag blir knivhotad av en pundare på tunnebanan medans ett tjugotal storväxta svenska killar sitter och visslar och låtsas studera tuggummin i taket? Varför är det bara utlänningar som lägger sig i när man blir ofredad ute, är lessen offentligt eller har tappat något? Varför är det i min mening så jävla sällan som feg-Svenne-lat-Svenne-tönt-Svenne överlåter sitt säte till gamla människor, hjälper barnvagnar på bussar, avbryter bråk på stan, säger åt snorungar att ta ner fötterna från sätet eller helt enkelt nitar cepen som går runt och hotar folk i stället för att kissa ner sig och byta vagn?

Busskortsincidenten fick mig att se rött. Skiter väl i en ohjälpsam jävla spärrvakt, men det var liksom pricken över i:t som jag gått och förvånats över i rätt många år. Stort tack till killen vid Skärmarbrinks tunnelbanestation i morse hur som helst.