Jag ska aldrig

Jag har aldrig förstått par som håller ihop för barnens skull. Det är bara skilsmässoungar som resonerar så. Att vad som än händer - bit ihop, hang in there, i nöd och lust för i helvete! Men när det bara är nöd då? När man inte tycks kunna reda upp sina liv tillsammans - då är det väl för fan bara att ge upp. Heller fly än stå som en jävla dåre och fäktas tills man dör. För vems skull? För ungarna som står och bevittnar hela spektaklet år in och år ut? För trettio år av minnen som inte tycks utvecklas till så mycket mer än bara just en backspegel att titta i?

I dag är ännu en dag när jag önskar att mina föräldrar skulle ha skiljt sig för länge sen.

Det är så många saker jag har skrivit till till min när-jag-blir-vuxen-lovar-jag-att-aldrig-lista senaste tiden. Listan som ska säkerställa att jag inte glömmer bort alla dom där grejerna som jag svurit vid att aldrig upprepa eller att bli. Destruktiv, instängd, oempatisk. En fäktandes jävla dåre.