Saker man gör för att få fickpengar

Läser i Expressen hur tonårsflickor strippar framför webbkameror för att få ihop till fickpengar. Well, det handlar nog till rätt stor del av bekräftelsbehov också gissar jag. Hur som, jävla tur att det inte fanns sånt här när vi var tonåringar. Vad som däremot fanns var.. tudiliduuu... PHONE CAFÈ!

Jag och Jenny bodde ihopklämda i en minimal etta under gymnasietiden när vi hittade annonsen. Pengar var alltid en bristvara så vi var inte sena att svara. Vi hade ju både "trevlig telefonröst" och "egen telefon". Vad vi däremot inte hade var talang för att kunna imitera olika dialekter, och just detta visade sig snart vara a och o.

"Jää.. nu vettu så släppar jag in olika killar som du ska snacka med" berättade Phonecafés moderator på bred skånska. "Och om jag hööörr att någon prratar om sex eller så så hoppar jag in och bryter samtalet, är det förstått?"

Dealen är alltså: En mötesplats för pratsjuka killar och tjejer. Killar betalar en förmögenhet för att ringa in, medans det är gratis för tjejer. Trots det så ringer det inga tjejer utan istället får du prata med skoltrötta tonåringar som oss. Om allt utom sex då. Hur spännande det nu kan vara.
Som kille kan du välja att trycka bort tjejer om dom verkar trista och istället bli kopplad till nästa tjej. Well, till oss igen då rå.. fast nu med en ny dialekt.

"Hallå hallå.. Kalle å Ada vettu.."

Vi var tydligen rätt trista båda två för killarna tryckte bort en hela tiden i hopp om att få något hetare på tråden.
"Han tryckte borrrt dig nu, DIALEKTBYTE!" röt skånskan i luran och släppte på samma kille igen. Igen och igen, tills dialekterna tog slut och fick bytas ut mot alien-röster. Klart att killarna genomskådade oss och blev skitförbannade!

Karriären på PhoneCafe blev varken lång eller lönsam. Men varje gång jag ser deras reklam på TV så flinar jag gott åt minnena vi fick med oss i varje fall.