Vardagsrädsla

Vitt band eller inte, men jag blir så jävla lessen för det man läser om på löpsedlarna varje dag. Våldet flyttar sig närmare och närmare och bara förra veckan våldtogs en kvinna och ett barn där jag bor. Det går inte att låtsas som om det inte händer. Nyckelknippan hårt i handen, låta alla som går bakom gå om, lyssna efter snabba steg, byta trottoar. Det är en ärvd vardagsrädla som man inte ens reflekterar över längre. Det är ingenting konstigt med att aldrig lyssna på freestyle när man går ensam eller med att stoppa in håret under jackan för att inte se såg tjejjig ut på avstånd. Det där med att alltid skicka sms till kompisarna när man kommit innanför dörren och att välja långa upplysta vägar istället för snabba mörka sitter i ryggraden. Det är en streetsmartness som mamma gett mig och som jag, varesig jag vill eller inte, kommer föra över till mina barn. För visst suger det att gå runt och vara rädd hela tiden - men skulle jag förlåta mig själv om något hände som hade kunnat förhindrats? Det är ingenting konstigt med att vara rädd som tjej, "det handlar ju bara om självbevarelsedrift"
- är inte det konstigt?