Dolly Partons vackra stämma fyller mitt vardagsrum och här sitter jag och funderar på saker som att det är bra att det finns falukorv gjord på kyckling, att film bör ses med folk som är knäpptysta och att jag ska på flickdate i morgon med Sofie och Venke. Tänker vidare på att jag drömde om min borttappade fosterbror i natt och saknade honom så sjukt när jag vaknade, på hur konstigt det är att Nyfiken Gul ska ha vinteröppet nu med sin utomhusbar (vem kommer gå dit?), och att jag borde ringa till pappa och be honom mms:a över filmsnutten han spelade in på oss iförmiddags - men att han säkert redan sover. Jag är iof så sentimentalt lagt att jag inte kan ha sånt ändå. Det finns en enda film på mig när jag var liten. Den spelades in på min tioårsdag. Jag sitter med släkten och blåser ut tårtljus med tänder som står åt alla håll, kramas med en glad och rund mamma, himlar med ögonen åt farmor som pratar om mig som sin lilla bebis. När jag såg filmen igen för några år sen så satt jag och lipade i timmar. Det finns nog ingen som har så svårt att komma överens med faktumet att allt är föränderligt som jag.

Var förresten ute på Prins Eugens Waldermarsudde med familjen idag och kollade på Ulf Wahlberg fantasivärldar och gamla skrotbilar i akvarell, en väl värd söndagsutflykt.