Andres tycker aldrig att jag skriver ngt om honom här så detta inlägg tillägnar jag helt honom. Mannen med ojämnt klippt hår, han som står och gör pasta carbonara till mig i skrivande stund. Han som lär sig mina favoritlåtar på gitarr och kör mig till bussen varje morgon. Någon välciterad sa att "kärlek är inte att sitta och stirra på varandra i ett helt liv, men att tillsammans se ut mot samma håll". Så är han. Även om du inte finns här så finns du hos mig, hela tiden.